Blogg


Här kommer vår volontär Ednan skriva sin blogg!

Om du har frågor kan du gärna skriva dem direkt till Ednan!
https://www.facebook.com/ednan.rakovic
Rädsla för olika utrymmen inomhus (Praktiska tips)
När man väntar på att få hem sin nya omplacering är det värt att ha i åtanke att denna kan uppvisa stress som resulterar i rädslor. Nedan följer några tips man kan ta till:
  1. Placera bädden på ett lugnt ställe där hunden har full sikt över det som sker.
  2. Många köper adaptilhalsband men jag föredrar spray av den anledningen att jag vill bädden ska vara en trygg plats och inte hela huset (för stunden i alla fall. Jag vill hunden ska vilja söka sig dit och sprayen gör den lilla extra skillnaden. Ni som röker tänk er en cigg i er stol på balkongen eller ett nikotinplåster som sitter på hela tiden.
  3. När ni går ut på promenad lämna något gott i bädden så när hunden kommer tillbaka går den till bädden direkt för att ta något. Detta bara för att hunden inte ska känna att den kommer tillbaka till något jobbigt och springer för att gömma sig i bädden. Nu har den en uppgift den rör sig mot något den vill i stället att den rör sig till bädden ifrån något.
Om vi nu säger att hunden är rädd för att komma in till vardagsrummet och bädden är i hallen så kommer jag innan jag ta ut hunden att flytta bädden lite närmare vardagsrummet. (om hunden inte går till den efter promenad har jag flyttat för långt fram).

  1. Jag flyttar den lite i taget och varje dag inte varje promenad.
  2. Dag två flyttar igen men efter varje flytt så lämnar jag något extra gott. Hunden får fortfarande något på sin bädd efter varje promenad men detta något bör inte vara lika gott som det när man flyttar bädden.
  3. Dag tre kommer jag att låta bädden vara kvar på samma ställe men jag kommer att lämna det extra goda utanför den närmare vardagsrummet.
  4. Dag fyra samma som dag tre. Detta är bara till för att hunden ska lära sig att den kan ta godiset utanför bädden och äta i bädden om den är rädd.
  5. När ni flyttar bädden kommer ni att komma till en punkt där hunden kanske tvekar på att gå till bädden. Här är det viktigt att inte flytta på den mer utan bara godis utanför bädden. När hunden tar godiset och går till bädden då flyttar ni allt. Här lurar ni hunden. Den fokuserar på godiset och kämpar med att våga ta den för att äta i bädden fast den inte (förhoppningsvis) noterat att ni flyttat både bädd och godis.
Detta är bara ett förslag på ett tillvägagångsätt och kan göras om hur man än önskar men lämpar sig bra för extremt rädda hundar.

Med vänliga hälsningar

Ednan
Stress och traumatisering hos omplaceringshundar (Del 2)
Om man är en nyfiken människa och har en vilja att lära sig förstå hundrelaterade saker (särskilt det som rör psyket) så är risken stor att hundlitteraturen inte är tillräcklig. Såklart finns det väldigt många bra hundböcker men det behandlar mer områden som träning och olika träningsmetoder, eller lär ut symptomlindring. Hundar har varit domesticerade i ca 15 000 år så intresset att forska vidare på dem är någorlunda svalt. Det är fördelaktigt att gå direkt på studier gjorda på människor och vårt psyke för det skiljer sig förvånansvärt lite mot hundens. Rädsla, aggression, stress, ångest, dominans, lycka, glädje har alla nästan samma uttryck hos människan som hos hunden.



När det kommer till rehabilitering av stressade, traumatiserade eller rädda hundan så är det väldigt vanligt att man använder andra hundar för att påverka. En hund som är livrädd för allt på egen hand blir helt plötsligt omvänd när man introducerar den i en flock. Men när man frågar experterna varför det är så? Så är det enkla svaret för de är flockdjur och behöver vara i en hundflock. Jag har lite svårt för detta argument för om det var fallet skulle alla hundar som lever ensamma utan andra hundar varit störda till viss grad. Jag förstår behovet av en hundflock men varför accepterar vissa hundar människor i sin flock medan andra inte gör det? Hundar kan överkomma sina rädslor med hjälp av duktiga människor men alla hundar överkommer dem tillsammans med andra hundar.



Denna fråga ledde mig till en studie som Anatonsky gjorde under 70-talet på israeliska kvinnor som genomgått livskriser. Även fast de hade överlevt flera krig, suttit i koncentrationsläger eller mist minst 1 barn så hade 30% av dem mycket god psykisk hälsa. Så då började han undersöka hur detta kan komma sig och fann att det som var gemensamt för alla de med god psykisk hälsa var att alla de kände en känsla av sammanhang så kallat KASAM. Vilket eventuellt svarar på varför vissa hundar trivs i sin människoflock medan andra inte gör det. Detta fenomen är väldigt vanligt förekommande hos omplacerade barn. Även fast dessa har blivit utsatta för misshandel psykisk som fysiskt och blir placerade hos en bra familj så känner det fortfarande större sammanhang hos de biologiska föräldrarna. Detta gör de för att där fanns (även fast dysfunktionellt och direkt skadligt) rutiner och regler de kan förhålla sig till vilket de många gånger saknar i den nya familjen. I den nya familjen måste de bära ett ansvar av att vara självständiga och är fria att välja, fast detta i deras värld skapar kaos och förvirring.



Att känna sammanhang är att känna samhörighet att man är en del av något och av den anledningen så fungerar flockar. Alla har sin plats, alla vet vad de ska göra och det finns lite som kan skapa kaos eller långvarig förvirring. Många har under sista tiden uppmärksammat hundar som har slitit sig och inte velat bli infångade. Detta sker på grund av avsaknaden av samhörighet. Situationer kan uppkomma då de blir skrämda eller rädda likt när man kör på vägen och råkar splittra upp en flock hjortar, de springer åt olika håll för att komma undan faran men ganska så snart efter ansluter de sig till varandra igen, vilket dessa hundar inte gjort.



Det absolut bästa sättet för mig att skapa samhörighet hos hunden är att den får hitta lösningen på problemet själv. Jag väljer en situation som jag kan kontrollera fullt ut och låter hunden lösa problemet. Ex: min hund är rädd för barn. Jag kommer fram till att hunden ser barnen som ett hot. Detta problem kan jag lösa på följande sätt: be barnen erbjuda hunden godis (funkar ibland), jag kan presentera mig själv som ett större hot för hunden än barnen och den kommer över rädslan i den situationen på så vis (vem är rädd för en snok när du har en huggorm efter dig) eller så kan jag exponera hunden för barnen fast jag är helt neutral. Det vill säga jag har hunden i koppel runt omkring barn och jag lägger inte någon värdering i att den är rädd, gömmer sig bakom mig eller vad den gör, först när hunden gör något som tyder på att den accepterar just detta ögonblick (inte det som händer om 5 minuter eller ens 2 sekunder) så kommer jag belöna den. Belöning bekräftar att hunden tänker rätt, målet är att de ska tänka inte reagera. Jag kommer låta barn gå före hunden och vi efter, om hunden gör något som till exempel att den försöker lukta i luften efter deras doft kommer jag belöna detta. Om barnen stannar/saktar av och hunden fortsätter fram lite så kommer detta att belönas. När hunden känner att jag gör rätt i denna situation (även hur litet det än må vara) så tillhör den ett sammanhang. Om hunden känner att detta är pest och jag vill bara härifrån och reaktionen från ägaren bekräftar detta så kommer hunden aldrig att vilja tillhöra det sammanhanget. Men om den känner att här är jag duktig, detta kan jag, då är hunden själv problemlösningsorienterad och när den kommit så långt är det bara en tidsfråga innan den listar ut att barn inte är farliga.

Med vänliga hälsningar

Ednan
Stress och traumatisering hos omplaceringshundar (del 1)
Många av oss som tar oss an en omplaceringshund får räkna med att hunden kommer att komma med olika mycket stress, trauman och dess förmåga att hantera detta. Men för att fullt ut förstå vad våra nykomna omplaceringar behöver överkomma måste man kolla på hur stressen och trauman hänger ihop med deras levnadsvanor gentemot levnadsvanor hos svenskfödda hundar.

Forskning inom neurobiologin visar på att sårbarheten hos däggdjur förs vidare epigenetiskt. Epigenetik är den del av genetiken som handlar om förändringar i genuttrycken. Vissa forskare menar att epigenetiken är en bro mellan arv och miljö. Men vad har detta att göra med omplaceringshundar och stress och trauman? En hundmamma som har blivit misshandlad, utsatt för svält eller upplevt andra former av traumatisering kan via sina gener föra över denna traumatisering på sina valpar. Valparna kan sedan i sin tur växa upp på ett shelter där deras basala behov blir tillfredsställda och till synes vara fullt stabila med gott psyke, sedan blir de adopterade och när det kommer till oss så är det en helt annan hund. Det är nu traumatiseringen från arvet (mamman/pappan) lyser igenom och där står vi och undrar varför hunden beter sig som den gör, ifall organisationen har lurat eller misslett i beskrivningen av hunden. Men ju större sådan genetisk sårbarhet som valpen tar emot från tidigare generation desto större är risken att bli traumatiserad av en överväldigande händelse. I praktiken kan det vara en händelse som resan till Sverige eller att ryckas bort från det välkända.

Hur leder stress till traumatisering? När hundar, människor eller andra däggdjur utsetts för fara så aktiveras de sympatiska nervsystemet så att vi ska kunna fly eller attackera oss ur faran. Detta sker via amygdala och procedurminnet som lagrat tidigare hot och fara – situationer. Vid hot eller fara så går hundens hjärna in i hyperaktivering och när detta sker så börjar kroppen att utsöndra olika hormoner bland annat kortisol vars uppgift är att skydda musklerna med dess antiinflammatoriska egenskaper. Om hunden via dessa försvar kan avvärja faran aktiverar hjärnan signalsubstansen acetylkolin parasympatikus för att lugna ner hunden igen. Hos människor kan detta ske genom denna process men vi kan också avvärja faran via vårt kognitiva tänkande som hunden saknar. Om detta händer så uppstår inget procedurminne där hjärnan lagrar händelsen som hotfull. Om hunden inte klarar av att avvärja detta så går de in i freeze reaktionen. Det vill säga den reaktionen där de stänger av och stelnar till av skräck. Vid denna hypoaktivering kan de oftast rent fysiologiskt inte ens skydda sig mot faran. Tänk er ett klövdjur som ligger ner obrydd om att den blir äten på utav rovdjur medan den lever utan att verka stressad eller känna stor smärta.

När denna traumatisering får pågå under en längre tid så börjar de olika hormonerna som ska skydda kroppen att vara direkt skadliga för det är inte meningen att de ska överexponera kroppen. När detta tillstånd får fortgå kommer hunden att fastna i en kronisk stressreaktion med bifasisk pendling mellan hyper – hypoaktivering vilket är en pendling mellan kamp/flykt/ångest/spänning/avstängning/uppgivenhet/depression och underkastelse. Deras toleransfönster blir bara mindre och mindre och man upplever att de bara blir räddare och räddare oavsett hur mycket tid man har gett dem till acklimatisering. Nästa vecka kommer jag skriva ett inlägg om olika tips på åtgärder man kan ta för att hunden inte ska fastna i detta tillstånd. //Ednan
Made on
Tilda